Skogstrollens stig 8

Måfflan och Grodobert

Måfflan vek av in i kärret. Där slog hon av på takten och tassade fram så försiktigt hon kunde. Det verkade som om hon letade efter något. Plötsligt dök hon ner vid foten av ett stort träd.” Åh!” sa hon ”Där är du ju” Jag lutade mig fram för att se vem det var hon pratade med och på en sten nedanför Måfflan satt en groda! ”Det här är min vän Grodobert” sa Måfflan.”Grodor är finfina djur” fortsatte hon. ”Mina favoritdjur faktiskt.

Man ser dem aldrig på vintern, för de kan inte vara ute när det är kallt. Då gräver de ner sig under marken och sover. Men sen på våren, när solen tittar fram, då kryper de upp igen. ”Här, du kan få hålla honom”. Måfflan höll fram djuret mot mig. ”Kan den bitas?” frågade jag och sträckte tveksamt fram händerna. ”Nä, skrattade Måfflan. Grodor har väl inga tänder heller!

Hur skulle det se ut? ”Och vet du” fortsatte hon sen ”när grodorna är små har de inga armar eller ben heller, utan simmar som små fiskar i vattnet. Då kallas de grodyngel. Men sen händer någonting. Först växer det ut armar på dem och sen bakben. Sist försvinner svansen och då har de plötsligt blivit riktiga grodor. Så är det inte för oss troll. Vi har kvar vår svans hela livet” sa Måfflan stolt och svängde med sin svans. ”Ja – om ingen biter av den förstås”.

Titta här Grodobert vad jag har till dej” sa Måfflan till grodan. Grodobert såg förväntansfull ut. Måfflan höll upp en slingrande mask mot honom. Splaboff! Innan jag visst ordet av var masken borta. I min hand smackade Grodobert belåtet. Sedan tog vi farväl av Grodobert och gick vidare på stigen.

”Kan den bitas?” frågade jag och sträckte tveksamt fram händerna. ”Nä, skrattade Måfflan. Grodor har väl inga tänder heller! Hur skulle det se ut?”

Se er omkring. Hittar ni några grodor i närheten?