Skogstrollens stig 20

Pim, Tim och Bergabotten

När vi gått en bit i den riktning Krålle pekat på kom något svart fladdrande genom luften och började cirkla runt våra huvuden. ”Ihhh” skrek jag ”Hjälp! Ta bort!” Men Krålle bara sträckte ut ena armen och vips var fladdret borta. Istället hängde nu tre små brunaktiga klumpar på hans arm.

”Vad i hela friden är det där?” sa jag. ”Flygande mullvadar?” ”Nä” sa Krålle ”Det är ju fladdermöss ser du väl? Hej små gosingar” sa han till djuren som snarare hängde än satt på hans arm. ”Vad kul att ni kunde komma.” Han vinkade åt mig att komma närmare. Måfflan var redan framme och klappade djuren på ryggen. ”Oj, oj, oj vilka små snutti-gulli-nuttsingar” sa hon på småbarnsspråk.

”Kan de bitas” frågade jag. ”Klart de kan” sa Krålle, ”de är rovdjur och de har sylvassa tänder”. ”Jaha” sa jag ”men – de kan väl bara bita mycket små djur va?” Nä” sa Krålle ”De kan bita både troll och människor. Men de brukar inte göra det”. Jag drog snabbt åt mig handen igen. De där djuren tänkte då inte jag klappa. Men lite närmare kunde jag nog gå. Jag gick fram och kikade.

”Men – har de inget ansikte?” utbrast jag. För längst fram, där det borde suttit en nos och ögon fanns ingenting. Bara päls och två små ben som stack ut. Då skrattade både Måfflan och Krålle så de nästan trillade omkull. ”Vad är det som är så roligt?” undrade jag. ”Du tittar ju i fel ände” frustade Måfflan ”Det där är ju rumpan! De har väl inte ansiktet i rumpan heller!” Då såg jag att djuren hängde upp och ned. Ansiktet fanns visst i andra änden…

Se er omkring. Hittar ni någon fladdermus i närheten?