Måfflan försvinner
Långsamt gick vi framåt längs stigen. Hur skulle JAG kunna veta var Bergakungen hade gömt sin skatt? Jag visste ju ingenting om troll. Plötsligt hörde jag ett konstigt ljud bakom mig. Jag vände mig om för att se vad det kunde vara och då upptäckte jag att Måfflan var borta. Jag var ensam i skogen!
Vad hade hänt? Vad var det för ljud och var hade Måfflan tagit vägen? Det kändes otäckt. Jag höll andan och lyssnade. Då hörde jag något igen. Det var ett stönande.
Min första tanke var att springa därifrån så fort jag kunde. Men jag kunde ju inte lämna Måfflan ensam – tänk om hon råkat illa ut? Hon kunde ju blivit attackerad av något – en… varulv eller vad som helst! Så hörde jag ljudet igen. Sakta smög jag ditåt. En liten bit från platsen där ljudet kom ifrån stannade jag och kröp ihop bakom en trädstam.
Nu rasslade det och stånkade alldeles förfärligt. Så hördes ett vresigt mumlande och jag kunde se något stort och mörkt röra sig. Det blev större och större och så… dök plötsligt Måfflans tryne upp ur marken. ”Klibbtickor och asbaggar” väste hon ”Jag har väl aldrig sett på maken!” ”Åh, Måfflan” utbrast jag lättad ”Vad du skrämde mig!”
”Någon har grävt en grop” sa hon ”och jag trillade ned i den. Nu kommer jag inte upp”. ”Vänta ska jag hjälpa dig” sa jag och tog hennes hand. Med stor möda lyckades jag baxa Måfflan upp ur gropen.
”Jag trillade ner i en grop” sa Måfflan igen, när hon kommit på fötter. ”Men det var inte det värsta”. ”Va?” sa jag ”Vad var det då som var det värsta?” ”Det var att det redan fanns en vätte i gropen”.
