Skogstrollens stig 11

Det luktar älva

Vi sprang uppför en brant backe och kom ut på en öppen yta. Där tvärstannade Måfflan. ”Usch” sa hon ”Här tar ju skogen slut. Vilken tur att jag rullat mig i stinksyska, så inte solen kan skada mig. Men ser du huset där? Här kan finnas människor. Ojojoj, det här är inget bra ställe för ett troll” gnällde hon ynkligt. Men så satte hon sin stora näsa i vädret och sniffade.” Aha” sa hon. ”Det luktar älva. Då finns inga människor i närheten. Älvor är väldigt skygga väsen förstår du. Skygga och mesiga.

Alltid är de vänliga, vackra och trevliga. Aldrig vresiga, aldrig fula. Som tråkiga daggdroppar sitter de där i träden och dricker hummelhonung. Oj, så tråkiga de är! Nu ska vi ha lite skoj.” Så satte hon fart ut över den öppna platsen. Tvärs genom eldstaden galopperade hon så sotet yrde. Överallt där hon drog fram över bord och stolar lämnade hennes trollfötter sotiga spår. Hon rörde sig förbluffande snabbt och jag blev långt efter.