Skogstrollens stig 24

Myrstigen

Plötsligt tog Måfflan ett språng rakt upp i luften. ”Mjoho!” skrek hon ”trollskägg och spindelskivling, nu blommar kattfoten!”

Så började hon fara runt. Benen stampade och svansen slog, ja det var nästan så hon slog kullerbyttor mellan träden. Plötsligt förstod jag varför. Genom gläntan löpte en myrstig och Måfflan hade satt sig rakt ner i den. Nu hade hon myror över hela kroppen och det kittlade så hon inte kunde stå stilla.

När hon ruskat av sig myrorna kom hon fram till mig igen. ”Du har rätt” sa hon ”Men vilken av stigarna ska vi ta? Det finns en, två tre… En, två tre…jättemånga!” Nja” sa jag ”Det finns fyra. Då slog det mig. ”Du Måfflan: På plats där fyra troll kan sammanstråla, från nord och syd samt öster och från väst” – trädtrollets vers!

Det skulle faktiskt kunna vara här! Måfflan tittade på mig. ”Det har du rätt i sa hon. Här kan ju fyra troll sammanstråla om de kommer från olika håll. Hur löd versen sen? Jag läste ur minnet ”Ett evigt tecken de små djuren måla, de är inte stora, men de vet allra bäst”. ”Oj” sa Måfflan. ”De små djuren måla? Vilka små djur? De små maskarna? De små grodorna? Eller de små grodornas barn?”

Jag tittade ned på marken.”Nä” sa jag ”de små myrorna!” Måfflan for upp. ”Myrorna – det är klart! Att jag inte tänkte på det! Myrorna måste vara vägvisarna som vätten pratade om. Vi följer myrstigen!” Hon for iväg efter myrorna med den stora näsan så nära marken att den nästan släpade i backen.