”Vet du vad det är som är som har snabel, kan flyga och som barn varken är lik sin mamma eller pappa?” frågade älvan. ”Hmm..” sa jag ”En adopterad elefantfågel” Älvan fnissade. ”Nä” sa hon ”En fjäril! Fjärilar är mina favoritdjur” fortsatte hon och sträckte upp sina armar i luften. Genast kom två fjärilar flygande och slog sig ner på hennes händer. Den ena var lysande gul och den andra blå som en sommarhimmel.
”Oh” sa jag ”vad du är modig. Kan de inte bitas eller stickas?” ”Nej” svarade älvan. ”De har pyttesmå munnar, istället har de en snabel. Det sa jag ju. Snabeln sitter längst fram i ansiktet på fjärilen. När den inte används är den hoprullad som en kanelbulle ungefär. ”Just det” sa jag ”En kanelrullad snabel. Kan de trumpeta med den?” ”Nä” skrattade älvan ”det kan de inte. Snabeln är ett sugrör som de äter med. När fjärilen är hungrig flyger den iväg till en blomma.
Där rullar den ut sin snabel och suger upp blommans nektar.” ”Titta! Där är en liten” ropade jag och pekade på en orange fjäril som just flög förbi. ”Det var nog en fjärilsbebis!” Älvan skrattade igen. ”Nej, det var ingen bebis. Det var en liten guldvinge. Det finns inte fjärilsbebisar – inte på det sättet. Fjärilar föds inte som små fjärilar, utan är först ägg och när ägget kläcks, kommer det ut en larv ur det. Fjärilen lever ganska länge som larv och sen bygger den ett litet hus åt sig – en puppa – dit den kryper in. Inne i puppan förvandlas den igen och då blir det en vuxen fjäril, med vingar och allt.
Nu kom Måfflan farande med en maskrosboll i handen. Hon blåste fröna rakt i ansiktet på älvan och då tyckte jag det var bäst att skynda iväg innan hon hann ställa till med något mer. Jag tackade älvan och drog iväg med Måfflan.
